Saknar mina älsklingar

Jag saknar Paleohora och mina flickor. Det är alltid svårt att ställa om sig, och för mig tar det lite tid. Jag vill stanna kvar i känslan så länge jag kan så därför packar jag upp mycket långsamt, och fortfarande är inte mina väskor helt tömda. Det doftar ju Paleohora om dem.

Minnena av skrattande lilla Elli vimlar runt i huvudet, och bilden av Johanna med fina magen. Jag vet ju att de kommer snart och jag längtar enormt. Det ska bli så kul att få göra utflykter och att få ta hand om dem här i Sverige. Nu blir det jag som är chefen och lagar maten, på mitt vis förstås. Jag ska pyssla om, ta hand om och greja på mitt allra bästa vis. Jag tror att Johanna har längtat efter Sverige och den svenska sommaren ganska länge nu och jag hoppas att hon får allt det hon drömt om när hon kommer, som till exempel någon regnig dag.

Jag var på stranden med Neyda, Jim och lille Alvin igår. Det var underbart att se dem igen. Alvin vandrade ut i låga vattnet med sina mycket små babyfötter (med min hjälp förstås eftersom han inte kan gå än) men mycket snart tyckte han att det blev för kallt och gjorde miner. Då gick farmorn upp med honom på filten där han fick en banan. Den klämde han på någon minut helt själv - jättehungrig. Han älskar mat och äter fantastiskt mycket.

På kvällen åt vi middag och tittade på finalen tillsammans. Svettigt värre i värmen var det, men det lättade en del efter åskan och ösregnet. Neyda var mäkta imponerad. Hon hade inte sett ett sådant oväder i Sverige förut och trodde inte att det förekom här. Hon stod i köksfönstret och beundrade det hela, och jag tänkte på Håkan som också älskade åska och starka naturupplevelser. Mindes när han stod ute på piren i Malaga i åskväder och full storm och beundrade naturens krafter.

Jag ska samla och organisera mina senaste bilder ifrån resan och lägga upp här snart. Tills dess får ni nöja er med en liten sjöbuse: Elli på sandy beach.